Poesi

Det är så dumt,  för du är den enda jag vill visa. Men det är så mycket dummare, att det är din reaktion jag inte vågar se

Jag värms när jag minns Dagen vi på stranden vada Men idag far du iväg med din prins Och jag står kvar, blodig, och känner tystnadens skada   Och jag förstår att vi inte är där längre Men jag känner ensamheten omsluta och bli trängre Och jag vill gråta, jag försöker, jag lovar Men det är inte mitt fel att jag står här, fri från tårar

En väns väns vän. Med förhoppningar på känn. Tingeling med grangröna ögon, och en dragande kraft. Jag kom hem den kvällen, morgonen, tom av allt jag aldrig haft. Men det var ett tag sedan nu,  vad var det jag kände, hur gick mina tankar? Oklarheten sliter mig i tu,  Och ängsligt osäkerheten i cirklar vankar.

När jag inte kan berätta, alltid Är det viktigt att du frågar Och när jag böjt nekar, alltid Behöver jag bli genomskådad Hotad, slagen, given ett ultimatum Då kan jag bli fri

Du frågade mig när jag grät senast Jag ljög, sa att jag inte mindes Men jag minns, för jag har en minnesregel Med en inbränd rytm

Jag köpte en man från Irak Hans skägg det gjorde mig slak Så han fick raka Sin kraftiga haka Nu är jag öm i min bak

Att skriva poesi, salt i såret Att läsa halvårs gammal poesi, antibiotika

Rista det i taket Rista det i sten Mitt hjärta för evigt taget Förlåt att jag blev sen Det där bara vi två ser Fast ingen vågar nämna Likt en kör vi båda ber Att slutligen va den att lämna Det finns en skog Där jag i tyst inväntar vår Ensamheten ger mig mod Att lämna saknadens tår Jag har ett kroniskt beroende att rimma när jag skriver. Det klär allt i en mantel av oklarhet, törstar han rim?   Hur går det att sakna  Med det fortfarande i famn Tanken ger mig ångest Att höra ekot viska ditt namn

Orden börjar ta slut, jag sa dem aldrig till dig men i mitt huvud gjorde jag, tills det var verklighet Jag började tro på en utopisk dialogen En enighet om att allt löser sig Men jag sa det aldrig Du fick aldrig höra det Men vi gick ändå, med riktningen osagd, och blev besvikna när resan var slut, ensam

En man stod på vakt i Ghana Terrorist med bomväst han spana Han skrek shalom Terroristen vände om Men knappen den släpptes av vana

Jag träffa en kvinna från Lund Hon sålde sin kropp för ett pund Hon knöt en snara Sen var det ju bara  Hänga i repet en stund

Rädslan att bli mätt. Ängsligheten att inte duga. Hoppet om ett sätt. Att inte motses ljuga. Det som må hända. Förmås va bekänt. Ur stjärnfallens blända. Något fint var tänt. men Inget är givet, bland det finns vårt. Längtan, Förgäves få det skrivet, subjektet gör det svårt. Mina ord, så kvickt, tystnaden slöt. Likt kadavrens dikt, om hjärtats stöt.

Vi klättrar berg tillsammans Vi litar på samma fästpunkter Men jag såg i din packning Och jag klättrar med en osagd vikt För flaggan du menar plantera inte liknar min